livetmedbulimin

ätit mycket. mår dåligt. orkar inte mer. vill dö.

Tydligt minns jag första gången jag satte fingrarna i halsen. Det var både jobbigt, smärtsamt och tog lång tid. Efter ett tags grävande i halsen fick jag äntligen upp lite och kunde känna mig stolt. Numera när jag försöker så räcker det med att tänka tanken och så går det. Jag vet inte om jag får upp allt eller inte, men jag läste att det är "teoretiskt omöjligt" att få upp mer än 50 procent, vilket jag inte tror ett dugg på! Visst att lite näring hinner tas upp, men jag känner mig lika tom efter som innan när jag utför momentet.

Vatten it is. Imorgon börjar hårdbantningen igen!

Idag skulle jag äta frukost för första gången på ca åtta mån. Jobbigt. Gick okej, jag behöll det, men var tvungen att spy senare i skolan. Hade det i mig på bussen till skolan, fyyyy så dåligt jag mådde. Mat är gift. Jag har känt mig överdrivet fet idag, fan att det ska bli så. ´Äääh, ska ta lite mat o sen fixa nu.

Vi hörs sen, ha det gott!

I väntan på desperate housewives kan jag inte sluta tänka på min feta mage. Varför ska den bli så uppblåst varje gång jag behåller någonting? Åh jag vill bara sppppyyy! Har så ont i halsen, har hållit på för intensivt de två sista dagarna. Dumma dumma mig .

Varför kan man inte bara sluta äta? Jag måste verkligen, för min och för alla andras skull.

Nehe.. Står inte ut, hejdå vänner, hej toan!


Gravid? Nej, åt bara lite youghurt förut. :'(

Återigen en misslyckad dag. Jag pallar inte mer. Åt i alla fall lite yoghurt efter , har fått behålla det. Känner mig uppsvälld som en dubbelballong! :( Varför kan man inte få vara smal?

Jag läste precis nyss en kommentar där man frågade sig vad smal är för mig och varför jag vill gå ner i vikt.

Grejen med mig är att jag vet att jag är normalstor, 162 cm och 52 kg är normalt. Jag vet det så väl! Men när det hela började vägde jag 64, betydligt mer. Och vetskapen av att vara normalstor spelar ingen roll när man ändå känner sig tjock och att hela världen tittar på en när man försöker dölja sina valkar. Jag vill inte vara normal, jag vill vara smal!!


Smal och vacker!

När jag ser tillbaka på tiden så känner jag ändå att jag trivdes med mig själv, jag hade aldrig tjock-tankar eller liknande och ja, var allmänt glad. Då jag sedan fick höra från en lagkamrat som inte sett mig på ett tag, tyckte jag hade gått upp, började allt. Jag började reflektera över att jag var lite bredare än de andra och jag ville ner. Jag var äcklig och tjock och därmed ingenting värd. Jag vet att det är mitt psyke som trasslar till det och att jag tar ut det i maten, men ändå! Jag känner mig så otroligt stor och uppblåst när jag äter och jag trivs så sjukt bra när jag inte gör det. Varför inte då göra någonting jag mår bra av, istället för att äta och vara ännu tjockare?

Sommaren och bikinikropparna pressar unga tjejer något så enormt och där inkluderar jag mig själv. Nu mot sommaren har det blivit ännu svårare att äta och jag vill verkligen inte göra det. Men så kommer hetsätningsattackerna, fy vad jag hatar dem. Efter kilovis med mat och inyttigheter måste jag bara göra mig av med allt, det finns ingen annan utväg!

Så, där har ni en lite närmare förklaring. Antingen så förstår ni mig eller inte, det spelar ingen roll. Jag har iallafall fått skriva av mig och det är därför jag har denna blogg.

Idag har jag fått i mig ca 220 kalorier, vilket är 220 för mycket.  
Banan
1 dl mjölk
te + mjölk
1 tuggimipaket.

Det får ändå vara okej. Ikväll hade jag tänkt gå ut och springa, strunta i mitt skadade knä. Åh vad det ska bli skönt!

Ha det bra alla glada, tjocka och smala!

Åh vad det är skönt att vakna upp och inte vara sugen på någonting. Att vara helt tom i kroppen och känna hungern. Idag kan jag väl få klara det?

Fick mina första kommentarer idag, det är så himla kul att läsa, tack ! Och kämpa på tjejer!

Åh, jag blir så ledsen när det går såhär. Jag hade klarat mig idag, inte för att en dag är bra, men det är bättre än inget! Men så pajade jag allt precis nyss.

1 pkt kex
2 st 200 g chokladkakor
dumlepåse
färdigrätt
pizza
pommes
glass.

Dumma dumma dig. Du är inte värd att äta, ändå gör du det. Jag förstår inte varför du inte bara kan sluta. Tanken "jag börjar imorgon" gnager hela tiden, men det är ingenting jag lyckas med heller. Alltså är jag så himla misslyckad att jag inte ens klarar av detta, åhhhhhh frustrerande!

Det är så skönt att vara anonym, det är ingen som vet vem jag är och jag kan vara helt ärlig, det är så skönt.
Mina ständiga tankar om att jag måste ut och träna gnager sönder skallen på mig och jag vill bara ut. Att jag dessutom måste gå ner nu och bara har fyra veckor på mig innan jag åker utomlands är jobbigt. Det är en press och jag måste måste MÅSTE klara det!! Vill jag gå runt som den tjockis jag är och behöva skämmas? Nej, ta dig i kragen nu !



SKINNY, HERE I COME!

Solat ute idag. Jobbigt att hela tiden ligga och dra in magen , men det var faktiskt lite skönt ändå. Det var bara jag och några vänner, men ändå..


Dagen har gått helt okej. Har inte ätit någonting än, eller jo, en banan och en "yoghurtshot". Plus en del vatten. Jag har ont i magen och vill ut och träna, men jag är skadad så det är faktiskt inget alternativ. Surt.

Jag ligger här och tänker på mat, jag är så sjukt sugen. Tänk glass, tänk dumle, tänk pizza och risifrutti! MMMMMM vad gott. Synd för mig att jag är så jävla fet att jag måste banta. Det är bara att ta sig i kragen och hålla igen. Snart är det kväll och då kan jag sova bort alla tankar, SKÖNT.

Nej, nu ska jag gitta. Ha det gött, hej.

Ligger här och är sliten. Jag är bra. Klarat en och en halv dag. Mer kommer!

Nu måste jag kämpa, kämpa på riktigt. För min, och för alla andras skull. Varför ska folk få se mig såhär fet? Det är inte rättvist mot dem eller mig. Fan vad jag hatar att vara såhär tjock. Jag önskar att jag kunde bli smal, bara sådär. Men icke.

Imorgon måste jag ta tag i mig själv ordentligt och inte ge mig förrän jag klarar det. Jag måste få ordning på mitt liv. Jag måste bli smal. Jag måste övervinna monstret i skallen som vill att jag ska äta, tränga bort det och tänka på tanken efteråt när jag står lutad över toaletten med fingrarna i halsen och gråter. Jag vill inte ha den känslan. Lösningen på det: SLUTA ÄTA FETA FLÄSKIS!

!!! Kilona visar inte hur jag känner mig. Jag mår sjukt bra över att ha gått ner. Men varför måste jag sabba allt med en förjävlig hetsätningsdag? FAN OCKSÅ, jag har ätit så jävla mycket idag. Undvek frukost, lunch, men tog en apelsin, följt av en banan innan simmningen. Efter blev jag sugen, en banan till och så nötter. FORTSÄTTER MED BRÖD, PAJ, CHOKLAD, CHOKLADBOLLAR!!! Sedan upp med skiten. Fortsätter med glass, daim och popcorn. Lite till glass på det, med marräng, banan, chokladsås och grädde. Slutligen två mackor och juice. Och sedan bort med det också.

FYFAN vad jag hatar mig själv just nu. Jag är så jävla fet. Min mage sväller, mina lår är så jävla feta, slår ihop. Mina armar har feta veck, värst är fläsket som hänger över längst upp på dem. Fan vad jag hatar mig själv.

Varje gång en hetsätning händer, bestämmer jag mig själv för att sluta äta, att bli smal, träna mer och aa, verkligen sluta äta. Men så kommer suget smygandes och jag kan inte låta bli. Jag ska ut och resa den 15e juni och måste blir smal innan det. Så nu börjar allt på riktigt. TA TAG I DIG FETTO, INNAN NÅGON ANNAN GÖR DET.

/Tjock, ful och ledsen.

Vägde mig igår. Vägde bara något mindre, fick panikattack och började tröstäta. FAN. Idag likaså. Imorgon förbjuder jag mig själv att äta! Det måste bli så om jag ska klara det till sommaren. Vill jag visa mig såhär? Jäkla tjockis. Fan vad jag hatar min kropp. Sitter här och klämmer på allt mitt fett. Fan.

Ligger i sängen och kollar på film. Har faktiskt legat här i tre timmar nu. Skönt att tiden går. Längtar tills jag ska sova så att jag slipper tänka, slipper bry mig om mat och allt som hör till. Morgonen är den smärtfria zonen. Den känner man knappt av och det är enkelt att unvika min fiende, alltså maten. Mot kvällen känner man suget mer och mer och saknar någonting att käka på framför tv:n. Dock är jag inte alls sugen idag. Den här gången gäller det. Jag ska klara detta, jag ska övervinna monstet i huvudet, rösten. Jag ska klara det, ÄNTLIGEN.

Ett beslut är starkt. Att bestämma sig för att bli smal en gång för alla är bra. Jag hoppas att jag klarar det denna gången. Bakslag finns. Men det känns som att jag slipper undan denna gång.

Åh vad jag önskar att mat inte fanns. Tänk att vara med på Robinson, att behöva svälta och att faktiskt behöva träna och tävla. Det skulle vara livet. Åh vad jag vill bli smal.

Det är helt sjukt vad hungrig jag är, och jag älskar den känsan! Att ha kontrollen över maten är det bästa som finns.. Jag njuter så mycket nu!! Försöker komma på någonting att göra.. Jag skulle vilja åka till farmor, men dit åker jag bara när jag har en hetsätningsdag, för de trycker i en mat och fika hela tiden! Vad är det med äldre människor? Måste man ät aför att kunna umgås? Tydligen. Det är nog ingen bra idé att åka dit trots allt.

Plugg väntar, men vem orkar plugga när man inte äter? Åh vad jag tycker synd om mig själv, haha. Sätt igång och plugga fetto! NU NU NU.

Ja, plugg som sagt.

Dagens:
1 dl vatten.
2 dl vatten.

Bra!!! Inte ens ett tuggumi har jag stoppat i mig idag, alltså inga kalorier! Synd att jag är skadad, annars skulle jag ta tag i mig själv direkt för att gå och träna. Jag blir så rastlös av att inte träna. Visst är det skönt att slippa, jag orkar egentligen inte nu när jag inte äter, men att ligga här som ett fläskberg utan att kunna göra någontng åt det är jobbigt. Därför blir denna kompensation ingen mat alls, inget att dricka ens, enbart lite vatten. Synd att vatten får mig uppsvälld, men det får jag ta. Sist svimmade jag, och det vill jag inte ska hända igen. Då kanske de säger åt mig att jag måste gå någon behandling eller så igen. Fy farao för det.

Nej, plugg!

Jobbigt, ja det kan man minst sagt säga angående min matsituation. Men jag gillar det ibland. Idag har jag inte ätit någonting, till skillnad från igår när jag tryckte i mig massa mat och sedan satte fingrarna i halsen. SÅ SKÖNT. Idag ska jag dock inte få förstöra med någon mat eller bli lockad av någon utomstående, så antingen sitter jag bara hemma eller så går jag ut och går. Valet är mitt.

Fem dagar är det som gäller, fem dagar utan mat och utan kalorier. Ja, det ska jag fan i mig klara . Jag kan, jag kan, jag kan! Gå ner i vikt snabbt, det är vad som behövs. Min kropp är slapp och fettet dallrar såfort jag rör mig. Att en banan innehåller mellan 70-100 kalorier är förjävligt. Blir inga mer sådana idag i alla fall.

Dagen hittills:
1 dl vatten.

55,7. Ajdå. Jobbigt som fan. Nästan 56? Herregud, skärpning nu!!!



/ FET OCH OLYCKLIG.

Idag har varit okej. Inte bra, inte dålig. Alltså inte bra för att jag har ätit, men heller inte dålig för att jag inte hetsätit. Två bananer, en apelsin, ett tuggumipaket, lite popcorn. Thats it. Okej, det är ju inte direkt någonting att skryta med, men jag har ju i alla fall undvikt pizza och choklad, vilket jag var himla sugen på tidigare idag.

Imorgon är det enbart vätska som gäller, vatten och lite mjölk/juice när jag börjar känna mig svimfärdig. Tuggumi räknar jag inte heller som mat, så det är okej. Synd bara att det innehåller 5-10 kcal / tuggummi. Men men, det funkar.

Mitt liv är jobbigt just nu. Inte jobbigare än vanligt, men ändå sjukt jobbigt. När mina vänner oroar sig över killar och finnar så finns det inte ens i min skalle en ynka sekund. Att behöva tänka på sådana oviktiga saker finns bara inte. Det hade jag aldrig orkat med i mitt tillstånd. Visst, jag tycker synd om mig själv, det vet jag. Men jag hade gärna varit utan denna sjukdom. Dock känner jag vissa dagar att jag inte alls vill bli frisk. Fatta att behöva äta varje dag, dessutom flera gånger om, och behålla det!! Det finns inte i min värld.

En tanke jag har, eller snarare min högsta önskan, är att mina "vänner" kunde förstå hur fet och tjock jag verkligen är och känner mig. Varje gång jag drar upp ämnet säger de bara att jag inte alls är tjock, att jag ska sluta larva mig. Hela tiden pratar de om att jag vet att jag är smal eftersom att jag tar den minsta klädstorleken. FAN VAD JAG HATAR ER DÅ. Ni fattar ingenting om hur äcklig jag är, hur mycket fett som väller fram under tröjan och hur feta lår och armar jag verkligen har. Såg ni det, ja om ni verkligen såg det, då hade ni nog inte velat vara mig heller, så det så!

FAN OCKSÅ. Åt igår kväll. Choklad, mc donalds och ännu mera mat när jag kom hem. Visserligen behöll jag inget, men jag förstörde mina två kompletta dagar! FAN. Fetto. Du är inte värd att leva. Ingen vill ha dig. Skärp dig nu för fan. Klara några dagar till, och sen några till!

Äntligen! Två dagar utan mat, detta går ju bra. Åh vad jag vill att dagen ska gå så att jag kan lägga mig, sova och drömma om mat. Vakna med kämparglöd och ingen matlust alls. Perfekt! Nio dagar beräknas jag klara denna gången. Jag kan , jag kan , jag kan! Bye bye bulimi och slitna tänder. / fettot.

Idag har gått jättebra. Än så länge har jag bara käkat tuggumi och druckit lite vatten. Jag mår bra! Uppdaterar senare.

Det hela startade för bara några månader sedan. Jag trodde bara att jag var ung och dum, ville prova vad jag hade hört. En gång gjorde väl inget? Att trycka fingrarna i halsen den gången kan ha varit det mest korkade jag någonsin gjort, men också det skönaste. Hela mitt liv kretsar nu mera kring mat i alla former och självsvält. Att man kan hata sig själv så himla mycket att man inte står ut är ofattbart. Att äcklas av sig själv såfort man ser sig själv i en spegel, i ett skyltfönster eller i en provhytt. Dagens samhälle pressar unga flickor otroligt hårt och det vet jag. Men att människor, helt vanliga människor, som jag, blir så sjuka utan att ens märka någonting alls.

Det hela började för ett par månader sedan. Jag mådde väldigt dåligt över många saker i mitt liv och mycket hade fått mig väldigt ledsen på den senaste tiden. Jag satt i köket och åt spaghetti och köttfärssås. Till efterrätt skulle det bli min favoritpaj, ananas. Paj var det godaste jag visste förut och jag kunde glufsa i mig både en och två bitar innan jag blev proppmätt. Efter pajen kände jag mig illamående och jag trodde att jag var sjuk. Så jag la mig i sängen och försökte sova. Det visade sig att det inte alls var någon bra idé, så jag gick in på toaletten för att gå på toa. Jag hade fortfarande ont i magen, ställde mig framför spegeln och började kallsvettas. AHA! Jag fick en idé. Varför inte? Det är värt att pröva. Jag beundrade mina fingrar en lång stund innan jag sakta började föra dem till mina läppar. När jag sedan tryckte ned dem så långt att jag knappt kunde se min hand längre, blev jag totalt översköljd av känslor, av de vackra och sköna känslorna. Efteråt hade jag därmed hittat min lösning.

Dagarna gick och jag började tänka på vad jag åt. Att trycka i mig så mycket godis som jag förut hade gjort var inte längre acceptabelt. Till frukost började jag äta havregrynsgröt, jag stod över chokladbiten i skolan innan lunchen och jag åt lagom mängd mat och mer och mer sallad. När jag kom hem på kvällen tog jag mig ett glas vatten och gick ut och sprang. Skogarna bredvid mitt hus var underbara, där tillbringade jag mycket tid och jag trivdes. Såhär höll det på ett tag. Dagarna gick och jag blev mer och mer extrem. Jag skippade frukosten, åt lite sallad i skolan och tränade två gånger om dagen. Jag sprang innan frukost, ofta fem km och träning på gymmet eller fotbollsträning var nödvändigt varje kväll.

Veckor gick och jag gick ned 8 kg ganska snabbt. Jag hade aldrig mått bättre, samtidigt som jag heller aldrig hade mått sämre. En fin käsla inom mig började gro och att mitt liv började rasa samman märkte jag först efter ett par månader. Till en början trivdes jag så himla bra med mitt nya liv och den nya smala jag. Jag hade nu anorektiskt betéende, som läkarna nu säger. Innebörden är att jag använde mig av självsvält för att gå ner i vikt, precis som en arotektiker. När jag sedan, ofrivilligt, övergick till enbart hetsätning och bulimi, blev livet mycket svårare för mig att handskas med.



Dagen har sett ut följande:
Frukost: Inget
Lunch: Skollunch, mc donalds, frukt, godis, glass, glass igen, pizza, smörgåsar.
Middag: Inget
Kvällsmat: Inget

Dagen skulle varit fulländad om jag inte vräkt i mig så himla mycket vid lunchtid. Ack. Jag strävar hela tiden efter att inte äta, att bli smal och att gå ner i vikt.

Mitt liv nu fungerar inte. Varje gång jag handlar kläder, köper jag en eller två storlekar för litet pga att jag "ändå ska bli så smal". Varje gång jag äter måste jag vräka i mig, det är därför det är bättre att låta bli. Jag faller hela tiden för frestelsen och tänk att ha större vilja så att man kan välja vad man vill äta och vad man inte vill äta. Att trycka i mig är det enda jag är bra på, och att gå in på toa sen förstås. Jag kan inte äta en enda liten bit utan att kräkas efteråt. Förut när jag läste om ätstörningar tänkte jag "men herregud, ät förfan, du ser ut som ett benrangel, det är bara att äta!!!!". Nu när jag själv är sjuk förstår jag att så enkelt är det inte. Jag fattar att det är inte så lätt som man tror.

Denna blogg kankse inte är intressant att läsa för er, men den ger mig ett stort andrum och hjälper mig att lätta mitt hjärta. Jag tänker skriva om alla mina tankar och alla mina måltider. Jag vill bli smal smal smal SMAL.

Slut för idag, hejdå. / fettot herself!