bulimi
Det hela startade för bara några månader sedan. Jag trodde bara att jag var ung och dum, ville prova vad jag hade hört. En gång gjorde väl inget? Att trycka fingrarna i halsen den gången kan ha varit det mest korkade jag någonsin gjort, men också det skönaste. Hela mitt liv kretsar nu mera kring mat i alla former och självsvält. Att man kan hata sig själv så himla mycket att man inte står ut är ofattbart. Att äcklas av sig själv såfort man ser sig själv i en spegel, i ett skyltfönster eller i en provhytt. Dagens samhälle pressar unga flickor otroligt hårt och det vet jag. Men att människor, helt vanliga människor, som jag, blir så sjuka utan att ens märka någonting alls.
Det hela började för ett par månader sedan. Jag mådde väldigt dåligt över många saker i mitt liv och mycket hade fått mig väldigt ledsen på den senaste tiden. Jag satt i köket och åt spaghetti och köttfärssås. Till efterrätt skulle det bli min favoritpaj, ananas. Paj var det godaste jag visste förut och jag kunde glufsa i mig både en och två bitar innan jag blev proppmätt. Efter pajen kände jag mig illamående och jag trodde att jag var sjuk. Så jag la mig i sängen och försökte sova. Det visade sig att det inte alls var någon bra idé, så jag gick in på toaletten för att gå på toa. Jag hade fortfarande ont i magen, ställde mig framför spegeln och började kallsvettas. AHA! Jag fick en idé. Varför inte? Det är värt att pröva. Jag beundrade mina fingrar en lång stund innan jag sakta började föra dem till mina läppar. När jag sedan tryckte ned dem så långt att jag knappt kunde se min hand längre, blev jag totalt översköljd av känslor, av de vackra och sköna känslorna. Efteråt hade jag därmed hittat min lösning.
Dagarna gick och jag började tänka på vad jag åt. Att trycka i mig så mycket godis som jag förut hade gjort var inte längre acceptabelt. Till frukost började jag äta havregrynsgröt, jag stod över chokladbiten i skolan innan lunchen och jag åt lagom mängd mat och mer och mer sallad. När jag kom hem på kvällen tog jag mig ett glas vatten och gick ut och sprang. Skogarna bredvid mitt hus var underbara, där tillbringade jag mycket tid och jag trivdes. Såhär höll det på ett tag. Dagarna gick och jag blev mer och mer extrem. Jag skippade frukosten, åt lite sallad i skolan och tränade två gånger om dagen. Jag sprang innan frukost, ofta fem km och träning på gymmet eller fotbollsträning var nödvändigt varje kväll.
Veckor gick och jag gick ned 8 kg ganska snabbt. Jag hade aldrig mått bättre, samtidigt som jag heller aldrig hade mått sämre. En fin käsla inom mig började gro och att mitt liv började rasa samman märkte jag först efter ett par månader. Till en början trivdes jag så himla bra med mitt nya liv och den nya smala jag. Jag hade nu anorektiskt betéende, som läkarna nu säger. Innebörden är att jag använde mig av självsvält för att gå ner i vikt, precis som en arotektiker. När jag sedan, ofrivilligt, övergick till enbart hetsätning och bulimi, blev livet mycket svårare för mig att handskas med.
Dagen har sett ut följande:
Frukost: Inget
Lunch: Skollunch, mc donalds, frukt, godis, glass, glass igen, pizza, smörgåsar.
Middag: Inget
Kvällsmat: Inget
Dagen skulle varit fulländad om jag inte vräkt i mig så himla mycket vid lunchtid. Ack. Jag strävar hela tiden efter att inte äta, att bli smal och att gå ner i vikt.
Mitt liv nu fungerar inte. Varje gång jag handlar kläder, köper jag en eller två storlekar för litet pga att jag "ändå ska bli så smal". Varje gång jag äter måste jag vräka i mig, det är därför det är bättre att låta bli. Jag faller hela tiden för frestelsen och tänk att ha större vilja så att man kan välja vad man vill äta och vad man inte vill äta. Att trycka i mig är det enda jag är bra på, och att gå in på toa sen förstås. Jag kan inte äta en enda liten bit utan att kräkas efteråt. Förut när jag läste om ätstörningar tänkte jag "men herregud, ät förfan, du ser ut som ett benrangel, det är bara att äta!!!!". Nu när jag själv är sjuk förstår jag att så enkelt är det inte. Jag fattar att det är inte så lätt som man tror.
Denna blogg kankse inte är intressant att läsa för er, men den ger mig ett stort andrum och hjälper mig att lätta mitt hjärta. Jag tänker skriva om alla mina tankar och alla mina måltider. Jag vill bli smal smal smal SMAL.
Slut för idag, hejdå. / fettot herself!
Det hela började för ett par månader sedan. Jag mådde väldigt dåligt över många saker i mitt liv och mycket hade fått mig väldigt ledsen på den senaste tiden. Jag satt i köket och åt spaghetti och köttfärssås. Till efterrätt skulle det bli min favoritpaj, ananas. Paj var det godaste jag visste förut och jag kunde glufsa i mig både en och två bitar innan jag blev proppmätt. Efter pajen kände jag mig illamående och jag trodde att jag var sjuk. Så jag la mig i sängen och försökte sova. Det visade sig att det inte alls var någon bra idé, så jag gick in på toaletten för att gå på toa. Jag hade fortfarande ont i magen, ställde mig framför spegeln och började kallsvettas. AHA! Jag fick en idé. Varför inte? Det är värt att pröva. Jag beundrade mina fingrar en lång stund innan jag sakta började föra dem till mina läppar. När jag sedan tryckte ned dem så långt att jag knappt kunde se min hand längre, blev jag totalt översköljd av känslor, av de vackra och sköna känslorna. Efteråt hade jag därmed hittat min lösning.
Dagarna gick och jag började tänka på vad jag åt. Att trycka i mig så mycket godis som jag förut hade gjort var inte längre acceptabelt. Till frukost började jag äta havregrynsgröt, jag stod över chokladbiten i skolan innan lunchen och jag åt lagom mängd mat och mer och mer sallad. När jag kom hem på kvällen tog jag mig ett glas vatten och gick ut och sprang. Skogarna bredvid mitt hus var underbara, där tillbringade jag mycket tid och jag trivdes. Såhär höll det på ett tag. Dagarna gick och jag blev mer och mer extrem. Jag skippade frukosten, åt lite sallad i skolan och tränade två gånger om dagen. Jag sprang innan frukost, ofta fem km och träning på gymmet eller fotbollsträning var nödvändigt varje kväll.
Veckor gick och jag gick ned 8 kg ganska snabbt. Jag hade aldrig mått bättre, samtidigt som jag heller aldrig hade mått sämre. En fin käsla inom mig började gro och att mitt liv började rasa samman märkte jag först efter ett par månader. Till en början trivdes jag så himla bra med mitt nya liv och den nya smala jag. Jag hade nu anorektiskt betéende, som läkarna nu säger. Innebörden är att jag använde mig av självsvält för att gå ner i vikt, precis som en arotektiker. När jag sedan, ofrivilligt, övergick till enbart hetsätning och bulimi, blev livet mycket svårare för mig att handskas med.
Dagen har sett ut följande:
Frukost: Inget
Lunch: Skollunch, mc donalds, frukt, godis, glass, glass igen, pizza, smörgåsar.
Middag: Inget
Kvällsmat: Inget
Dagen skulle varit fulländad om jag inte vräkt i mig så himla mycket vid lunchtid. Ack. Jag strävar hela tiden efter att inte äta, att bli smal och att gå ner i vikt.
Mitt liv nu fungerar inte. Varje gång jag handlar kläder, köper jag en eller två storlekar för litet pga att jag "ändå ska bli så smal". Varje gång jag äter måste jag vräka i mig, det är därför det är bättre att låta bli. Jag faller hela tiden för frestelsen och tänk att ha större vilja så att man kan välja vad man vill äta och vad man inte vill äta. Att trycka i mig är det enda jag är bra på, och att gå in på toa sen förstås. Jag kan inte äta en enda liten bit utan att kräkas efteråt. Förut när jag läste om ätstörningar tänkte jag "men herregud, ät förfan, du ser ut som ett benrangel, det är bara att äta!!!!". Nu när jag själv är sjuk förstår jag att så enkelt är det inte. Jag fattar att det är inte så lätt som man tror.
Denna blogg kankse inte är intressant att läsa för er, men den ger mig ett stort andrum och hjälper mig att lätta mitt hjärta. Jag tänker skriva om alla mina tankar och alla mina måltider. Jag vill bli smal smal smal SMAL.
Slut för idag, hejdå. / fettot herself!
Kommentarer
Trackback
