livetmedbulimin

varje ord, varje steg och varje handling är osynlig. vad gör man? idag hade jag ett djupt samtal med två personer som betyder mycket för mig. jag ser verkligen hur mycket jag tycker om personer i min omgivning bäst genom djupa konversationer. jag får ur mig allt och har tid att tänka över mina tankar bättre.

idag har varit en hetsdag, men det spelar ingen roll. tänk att jag ändå känner mig lite lycklig! imorgon börjar jag med bantningen igen.

vågen: 52,9.

för mycket.

dagens: 3 koppar te+mjölk, 2 bananer, vatten, musli, jordgubbar, lite glass och keso.
WAY TO MUCH och såklart kunde jag inte behålla det. fast framsteg; jag åt och kräktes, tog sedan en kopp te och var nöjd, fortsatte inte äta och äta ända tills kvällen kom. övning ger färdighet, och jag ska ta mig fan nå mitt mål.

imorgon har jag satt upp ett mål: INGET TUGGANDE. alltså, vatten te och lite mjölk är ok, men absolut ingenting att tugga på. det klarar jag.

midsommar närmar sig och jag är ganska rädd för grillningen. kanske ksulle man ta och "få ont i magen"? det hade faktiskt varit något, inte sant ?

idag har jag även träffat mina vänner för första gången på flera veckor. inte en lång stund men ändå. jag är stolt över mig själv för att jag orkade åka med dem. men jag är inte stolt över att jag åkte redan efter en timme. jag kan inte läka i deras närhet, jag känner mig så värdelös mot dem och jämför mig hela tiden. mitt liv blir värre tillsammans med dem, och det är jag som gör det. de är underbara individer och vill mig allt väl, men jag är inte mogen för dem. jag måste leva isolerat och börja sätta ihop mig själv innifrån.

skriver imorgon igen, kul att så många tittat in. det värmer verkligen. jag hoppas inte jag inspirerar er till att göra någonting ni kommer ångra, men jag skriver av mig här och får ni nog, jaa... då slutar ni läsa!

hej! idag mår jag lite bättre, har varit ute och cyklat mycket, och drukit tre koppar te och ätit en banan. jag är så rädd för mat att jag försöker hålla mig undan. hoppas allt är bra med er.

förresten, gå in på gaybloggen.com, han är så himla ball, jag bara älskar honom!
jag vet inte hur man länkar, men :  http://gaybloggen.com/2009/june/tavling.html#comment!!



söta amir, (bild tagen från gaybloggen.com)

att världens mest naturliga sak kan bli så svår att klara av är skrämmande. det jag fruktar allra mest är de ögonblick precis innan jag ska äta. att jag längre inte klarar av denna vardagliga sak skrämmer mig rejält..

det finns många ögonblick och stunder då jag har tid att tänka till. jag isolerar mig just nu från omvärlden och jag håller mig helst borta från allt som har med socialt umgänge att göra. att kliva utanför dörren kräver mycket för att då vet jag att min kontroll över maten tas ifrån mig. jag vet att jag inte blir lika frestad hemma som när jag går ut. att jag hela tiden känner matlukten när jag går förbi restaurangerna på stan och att trappuppgången jämt luktar nylagat är tufft. jag vet inte om jag tycker om min sjukdom eller inte. på ett sätt känner jag att det är min enda fasta punkt i min tillvaro just nu och det gör att jag tycker om den. jag hatar däremot att jag inte har någon kontroll när jag väl får mina attacker. tänk att kunna ha full kontroll hela tiden, att äta den man vill och avstå ifrån det man inte vill. det hade varit det bästa.

min ständiga strävan är att inte äta, att klara mig utan någonting alls. jag tar en dag i taget och försöker skapa min drömkropp. jag vill gå ner i vikt för att jag är tjock. jag tycker det är jobbigt och jag kommer aldrig någonsin kunna acceptera mig själv om jag inte gör det. så det är svaret på frågan om varför jag inte gör någonting åt min äs.

jag har bulimi, vilket är en ätstörning. jag vet att den inte går jämföra med andra ätstörningar, men tänk anorexi. tänk att få ha så stor självdiciplin och kontroll, att inte tappa den, jag vet att anorexi är ett helvete, men det är bulimi också, tro mig. ävern om sjukdomen inte syns likaväl som anorexi pga snabb viktminskning, så är den, tror jag, minst lika jobbig. jag ska inte säga såhär för att jag vet inte hur det är, men jag önskar verkligen att om jag nu måste ha en äs, så kan det väl få vara anorexi!?

 jag stöter hela tiden på den förbjudna frukten och frestas. jag är för svag för att stå emot mitt matmonster inom mig, mina röster som säger åt mig vad jag ska göra.

jag är inte värd en enda kalori. jag ska klara detta nu, jag ska visa alla att jag också kan och att jag inte kommer att dö tjock. nu börjar allvaret fetto!


bilden bevisar att perfekta människor finns!

later.

hallå, jag är ledsen för att jag inte uppdaterat dessa dagar, men har mått ganska så dåligt.

inte mår man bättre av att någon dum människa kommenterar att den hatar bloggen och att personen stör sig på sådana som har en ätstörning för att synas. är det så att jag har det för att synas så hade jag väl förfan blottat mig i bloggen, visat vem jag var osv .. ?

jag har denna blogg för att jag mår väldigt dåligt, inte har någon att tala med och för att jag vill försöka få ur mig känslor och ord. jag klarar mig fint utan elaka kommentarer och ber dessa människor sluta besöka min blogg. jag mår verkligen inte bättre av det. tack.

idag har jag inte ätit ett dugg, två dl vatten efter en 6 km springtur är allt jag fått i mig. överväger att gå ut och gå senare. synd att det är så varmt att man knappt kan andas.

tråkigt inlägg, jag vet, men mitt liv är verkligen inte intressant. måste bara rensa tankarna ibland. hoppas alla mår bra och kämpa på därute!!