min blogg om bulimi
denna blogg startade jag för ca en månad sen, (tror jag), jag var då desperat av att uttrycka mig och hävda mig. eftersom att mina vänner inte orkar med mig för att jag klagar hela tiden så blev detta ett alternativ. jag förstår dem så väl att de inte orkar med mig när jag är sådanhär, men det är den jag blivit och därför frågar jag mig hela tiden hur väl mina vänner verkligen kände mig. jag undrar om de vill ha med mig att göra och om de tycker om mig det minsta lilla. jag pratar knappt med mina vänner längre, men vet fortfarande att de tänker på mig, så som jag tänker på dem.
att varje dag vakna upp och känna att man längtar tills dagen är över och att varje dag vakna upp med tanken "varför duger jag inte" är krävande. jag vet att jag trycker ner mig själv så oerhört mycket och är hård mot mig själv, men jag kan inte se någon anledning till att jag inte ska vara det. som människa är jag elak, jag vill andra illa och jag har ett hejdundrande humör. jag hatar allt med mig själv och längtar ut från mig kropp. jag vill inte längre vara den jag är och jag kan inte, för allt i världen, förstå att jag någonsin kunnat vara lycklig och älskad.
när jag var liten, riktigt liten, så blev jag mobbad. jag hade inte råd med de fina kläderna som alla andra hade och jag var lite speciell enligt vissa. jag var också elak, jag ville andra människor illa. när jag sedan flyttade från mina mobbare blev jag helt förändrad. jag blev den som alltid stod i centrum och ville vara bäst på allt. jag hade toppbetyg samtidigt som jag fick många nya vänner och killar. jag trivdes med mig själv och var glad, även fast det var tufft hemma. mamma och pappa bråkade hela tiden, pappa drack. vi flyttade igen och nu skiljdes mina föräldrar. de valde att gå skilda vägar och jag är glad för att pappa mår bra idag, även om jag inte vill att han ska må bra utan mig. han har nu ersatt mig med sina nya barn och fru och jag är inte längre behövlig. det känns oerhört tugnt för mig.
med en del skit i bagaget fortsatte mitt liv och jag kom nu upp i åldern då jag började festa och umgicks allt mer med vänner. jag hade ingen tid som helst för min familj och jag ignorerade dem blankt. mina vänner var hela mitt liv.
tiden gick och jag började känna mig obekväm, större än alla andra och kände att jag var tvungen att göra någonting åt det. jag kände en stor fruktan av att bli utanför igen, att andra skulle snacka skit bakom min rygg. jag började därför söka upp lite information på nätet om nyttig mat och information kring ett sundare liv. då jag sedan inte såg något resultat bestämde jag mig för att äta mindre. när jag skrev mina listor på nästkommande dags måltider så minskade jag dem drastiskt dag efter dag. resultatet blev enbart frukt och mjölk, även juice. det var nu det enda tillåtna. jag höll detta ett tag, och gick ned 12 kg. då jag sedan inte längre hade någon självdiciplin kvar, förstod jag att mitt beteende hade övergått till en ätstörning. jag hade ingen kontroll och hetsåt mer och mer. jag kände mig finare på utsidan och trivdes med mitt beteende. jag ville vara en bättre människa och jag trodde jag kunde uppnå det genom att bli smalare. idag tvekar jag lite. jag tror att jag kan bli bättre och lyckligare ju smalare jag blir till stor del, men den lilla delen tror att jag bryter ner mig ännu mer.
jag hoppas och tror att jag snart ska mogna och bli frisk från mitt monster. jag hoppas att jag kan klara det när jag väl bestämmer mig för det. men jag har en lång väg kvar att gå. ibland kan jag skymta viljan och livsglädjen. dock är det väldigt sällan, men jag kan fortfarande se det ibland. jag önskar att jag fått mer kärlek och välvilja när jag var barn, kanske är det den stora spegelbilden till min bulimi, kanske inte. men en önskan är bara en önskan och jag som är så långt ifrån optimist man kan komma, ger nu upp inombords.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
idag har jag druckit fyra koppar te med mjölk och ätit en banan.
min uträkning blir då: 8+8+8+8+20+20+20+20+95=207 kcal.
jag är ganska nöjd och satsar på att klara mitt mål. snälla gud, varför kan inte jag få vara smal som alla andra?
att varje dag vakna upp och känna att man längtar tills dagen är över och att varje dag vakna upp med tanken "varför duger jag inte" är krävande. jag vet att jag trycker ner mig själv så oerhört mycket och är hård mot mig själv, men jag kan inte se någon anledning till att jag inte ska vara det. som människa är jag elak, jag vill andra illa och jag har ett hejdundrande humör. jag hatar allt med mig själv och längtar ut från mig kropp. jag vill inte längre vara den jag är och jag kan inte, för allt i världen, förstå att jag någonsin kunnat vara lycklig och älskad.
när jag var liten, riktigt liten, så blev jag mobbad. jag hade inte råd med de fina kläderna som alla andra hade och jag var lite speciell enligt vissa. jag var också elak, jag ville andra människor illa. när jag sedan flyttade från mina mobbare blev jag helt förändrad. jag blev den som alltid stod i centrum och ville vara bäst på allt. jag hade toppbetyg samtidigt som jag fick många nya vänner och killar. jag trivdes med mig själv och var glad, även fast det var tufft hemma. mamma och pappa bråkade hela tiden, pappa drack. vi flyttade igen och nu skiljdes mina föräldrar. de valde att gå skilda vägar och jag är glad för att pappa mår bra idag, även om jag inte vill att han ska må bra utan mig. han har nu ersatt mig med sina nya barn och fru och jag är inte längre behövlig. det känns oerhört tugnt för mig.
med en del skit i bagaget fortsatte mitt liv och jag kom nu upp i åldern då jag började festa och umgicks allt mer med vänner. jag hade ingen tid som helst för min familj och jag ignorerade dem blankt. mina vänner var hela mitt liv.
tiden gick och jag började känna mig obekväm, större än alla andra och kände att jag var tvungen att göra någonting åt det. jag kände en stor fruktan av att bli utanför igen, att andra skulle snacka skit bakom min rygg. jag började därför söka upp lite information på nätet om nyttig mat och information kring ett sundare liv. då jag sedan inte såg något resultat bestämde jag mig för att äta mindre. när jag skrev mina listor på nästkommande dags måltider så minskade jag dem drastiskt dag efter dag. resultatet blev enbart frukt och mjölk, även juice. det var nu det enda tillåtna. jag höll detta ett tag, och gick ned 12 kg. då jag sedan inte längre hade någon självdiciplin kvar, förstod jag att mitt beteende hade övergått till en ätstörning. jag hade ingen kontroll och hetsåt mer och mer. jag kände mig finare på utsidan och trivdes med mitt beteende. jag ville vara en bättre människa och jag trodde jag kunde uppnå det genom att bli smalare. idag tvekar jag lite. jag tror att jag kan bli bättre och lyckligare ju smalare jag blir till stor del, men den lilla delen tror att jag bryter ner mig ännu mer.
jag hoppas och tror att jag snart ska mogna och bli frisk från mitt monster. jag hoppas att jag kan klara det när jag väl bestämmer mig för det. men jag har en lång väg kvar att gå. ibland kan jag skymta viljan och livsglädjen. dock är det väldigt sällan, men jag kan fortfarande se det ibland. jag önskar att jag fått mer kärlek och välvilja när jag var barn, kanske är det den stora spegelbilden till min bulimi, kanske inte. men en önskan är bara en önskan och jag som är så långt ifrån optimist man kan komma, ger nu upp inombords.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
idag har jag druckit fyra koppar te med mjölk och ätit en banan.
min uträkning blir då: 8+8+8+8+20+20+20+20+95=207 kcal.
jag är ganska nöjd och satsar på att klara mitt mål. snälla gud, varför kan inte jag få vara smal som alla andra?
Kommentarer
Postat av: ninni
Men oj - det är inte mycket du äter.
Får du hjälp att komma igång med livet?
Tycker du skriver så tragiskt om att gå ner i vikt.
kramar om
Trackback
