varje dag är en kamp
att världens mest naturliga sak kan bli så svår att klara av är skrämmande. det jag fruktar allra mest är de ögonblick precis innan jag ska äta. att jag längre inte klarar av denna vardagliga sak skrämmer mig rejält..
det finns många ögonblick och stunder då jag har tid att tänka till. jag isolerar mig just nu från omvärlden och jag håller mig helst borta från allt som har med socialt umgänge att göra. att kliva utanför dörren kräver mycket för att då vet jag att min kontroll över maten tas ifrån mig. jag vet att jag inte blir lika frestad hemma som när jag går ut. att jag hela tiden känner matlukten när jag går förbi restaurangerna på stan och att trappuppgången jämt luktar nylagat är tufft. jag vet inte om jag tycker om min sjukdom eller inte. på ett sätt känner jag att det är min enda fasta punkt i min tillvaro just nu och det gör att jag tycker om den. jag hatar däremot att jag inte har någon kontroll när jag väl får mina attacker. tänk att kunna ha full kontroll hela tiden, att äta den man vill och avstå ifrån det man inte vill. det hade varit det bästa.
min ständiga strävan är att inte äta, att klara mig utan någonting alls. jag tar en dag i taget och försöker skapa min drömkropp. jag vill gå ner i vikt för att jag är tjock. jag tycker det är jobbigt och jag kommer aldrig någonsin kunna acceptera mig själv om jag inte gör det. så det är svaret på frågan om varför jag inte gör någonting åt min äs.
jag har bulimi, vilket är en ätstörning. jag vet att den inte går jämföra med andra ätstörningar, men tänk anorexi. tänk att få ha så stor självdiciplin och kontroll, att inte tappa den, jag vet att anorexi är ett helvete, men det är bulimi också, tro mig. ävern om sjukdomen inte syns likaväl som anorexi pga snabb viktminskning, så är den, tror jag, minst lika jobbig. jag ska inte säga såhär för att jag vet inte hur det är, men jag önskar verkligen att om jag nu måste ha en äs, så kan det väl få vara anorexi!?
jag stöter hela tiden på den förbjudna frukten och frestas. jag är för svag för att stå emot mitt matmonster inom mig, mina röster som säger åt mig vad jag ska göra.
jag är inte värd en enda kalori. jag ska klara detta nu, jag ska visa alla att jag också kan och att jag inte kommer att dö tjock. nu börjar allvaret fetto!
bilden bevisar att perfekta människor finns!
later.
