livetmedbulimin

nej, det gör jag inte. jag vågar verkligen inte, jag är för feg. att vilja bli frisk är något jag vill, men jag tvekar, jag kommer inte att klara det. jag känner mig så fruktansvärt ensam och tror inte att det går. jag orkar inte mer. vill bara försvinna och inte behöva ta tag i detta längre. slippa leva med skiten. ja, det är det jag vill, slippa leva med skiten, men ändå vara smal och absolut inte tjockare än vad jag redan är !

varför, varför och återigen varför? varför blev det så fel. allt. varför kan jag inte se mig själv i spegeln utan att vilja spy av missnöjdhet? varför kan jag inte få vara smal som alla andra, söt och omtyckt? varför? vad gör jag för fel?

jag önskar jag kunde trivas med mig själv. jag vet att hela min självbild är rubbad och att jag inte ser verkligheten, men varför? någonting måste ha orsakat denna dumma ätstörningen. jag vill bara bli den kvitt. tänka att kunna leva ett normalt liv med underbara vänner och skratta mycket. varför ska man inte få leva sitt liv ifred? varför måste monstret komma varje dag, varje sekund, och försöka förstöra för mig? att det dessutom talar om för mig mig att jag är alldeles för fet och att jag inte är värd livet är jobbigt. jag orkar inte kämpa längre, orkar inte ta mig igenom detta helvetet själv. jag försöker  bli bättre, men jag är fast, jag är så jäkla fast i mostrets järngrepp att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

varför ser ingen att jag vill, varför hjälper ingen mig? jag ber om hjälp hela tiden, vill att mina psykologer ska ge mig chansen att bli frisk, men varför tvekar jag? jag vågar inte, jag har sagt det tusen gången om, jag är för feg. varför ska jag behöva ha det såhär? varför kan allt inte bara ta slut? jag är fast, ingjuten och fastspikad. jag tar mig aldrig loss på egen hand. snälla någon, hjälp mig, snälla.

som ett litet barn som söker tröst, vill visa alla runt omkring att allt inte är som det ska. jag är tydlig med min äs och jag har många vänner som vet och bryr sig, varför kan jag då inte visa min tacksamhet? jag är så svag och ledsen hela tiden att jag blir så oerhört självupptagen. vet inte när detta ska sluta, jag önskar bara att det är snart. jag vet att jag inte kan lägga över ansvaret på någon annan, men jag skulle så gärna vilja. skulle så gärna vilja ha någon att lägga all skit och alla beslut på. varför kan ingen se att jag inte orkar, varför kan ingen se att jag faller sönder inifrån? jag blir mindre och mindre för varje dag som går, skyggare och skyggare. kan ingen se att jag inte vill ha det så här ?

min högsta önskan är att någon ser hur dåligt jag mår, jag tror inte att någon faktiskt förstår. jag vill att folk ska tycka synd om mig, hur sorgligt låter inte det? men det är den enda, den absolut enda, uppmärksamhet jag får! jag vill att människor ska få må lika dåligt som mig. ja, det låter kanske egoistiskt, men just nu är den enda jag bryr mig om mig själv, nästan i alla fall. att försöka ta ansvar och bry sig om andra är jobbigt när man faktiskt inte orkar med att vara den man är eller ta hand om sig själv.

hjälp mig på min väg ut från allt svart. jag vet att ingen kan göra det åt mig, men varför klarar ingen att se, varför vill ingen se hur dåligt jag mår? allt jag vill ha är en hjälpande hand.

detta blev väldigt långt och hade ingen röd tråd alls, antingen förstår ni eller så gör ni inte det. men jag har i alla fall fått skriva av mig och avreagerat lite. hoppas ni mår bättre än vad jag gör.


vad gör man egentligen när allt bara är grått och svart?