so far, so good.
fett
för mycket.
dagens: 3 koppar te+mjölk, 2 bananer, vatten, musli, jordgubbar, lite glass och keso.
WAY TO MUCH och såklart kunde jag inte behålla det. fast framsteg; jag åt och kräktes, tog sedan en kopp te och var nöjd, fortsatte inte äta och äta ända tills kvällen kom. övning ger färdighet, och jag ska ta mig fan nå mitt mål.
imorgon har jag satt upp ett mål: INGET TUGGANDE. alltså, vatten te och lite mjölk är ok, men absolut ingenting att tugga på. det klarar jag.
midsommar närmar sig och jag är ganska rädd för grillningen. kanske ksulle man ta och "få ont i magen"? det hade faktiskt varit något, inte sant ?
idag har jag även träffat mina vänner för första gången på flera veckor. inte en lång stund men ändå. jag är stolt över mig själv för att jag orkade åka med dem. men jag är inte stolt över att jag åkte redan efter en timme. jag kan inte läka i deras närhet, jag känner mig så värdelös mot dem och jämför mig hela tiden. mitt liv blir värre tillsammans med dem, och det är jag som gör det. de är underbara individer och vill mig allt väl, men jag är inte mogen för dem. jag måste leva isolerat och börja sätta ihop mig själv innifrån.
skriver imorgon igen, kul att så många tittat in. det värmer verkligen. jag hoppas inte jag inspirerar er till att göra någonting ni kommer ångra, men jag skriver av mig här och får ni nog, jaa... då slutar ni läsa!
min blogg om bulimi
att varje dag vakna upp och känna att man längtar tills dagen är över och att varje dag vakna upp med tanken "varför duger jag inte" är krävande. jag vet att jag trycker ner mig själv så oerhört mycket och är hård mot mig själv, men jag kan inte se någon anledning till att jag inte ska vara det. som människa är jag elak, jag vill andra illa och jag har ett hejdundrande humör. jag hatar allt med mig själv och längtar ut från mig kropp. jag vill inte längre vara den jag är och jag kan inte, för allt i världen, förstå att jag någonsin kunnat vara lycklig och älskad.
när jag var liten, riktigt liten, så blev jag mobbad. jag hade inte råd med de fina kläderna som alla andra hade och jag var lite speciell enligt vissa. jag var också elak, jag ville andra människor illa. när jag sedan flyttade från mina mobbare blev jag helt förändrad. jag blev den som alltid stod i centrum och ville vara bäst på allt. jag hade toppbetyg samtidigt som jag fick många nya vänner och killar. jag trivdes med mig själv och var glad, även fast det var tufft hemma. mamma och pappa bråkade hela tiden, pappa drack. vi flyttade igen och nu skiljdes mina föräldrar. de valde att gå skilda vägar och jag är glad för att pappa mår bra idag, även om jag inte vill att han ska må bra utan mig. han har nu ersatt mig med sina nya barn och fru och jag är inte längre behövlig. det känns oerhört tugnt för mig.
med en del skit i bagaget fortsatte mitt liv och jag kom nu upp i åldern då jag började festa och umgicks allt mer med vänner. jag hade ingen tid som helst för min familj och jag ignorerade dem blankt. mina vänner var hela mitt liv.
tiden gick och jag började känna mig obekväm, större än alla andra och kände att jag var tvungen att göra någonting åt det. jag kände en stor fruktan av att bli utanför igen, att andra skulle snacka skit bakom min rygg. jag började därför söka upp lite information på nätet om nyttig mat och information kring ett sundare liv. då jag sedan inte såg något resultat bestämde jag mig för att äta mindre. när jag skrev mina listor på nästkommande dags måltider så minskade jag dem drastiskt dag efter dag. resultatet blev enbart frukt och mjölk, även juice. det var nu det enda tillåtna. jag höll detta ett tag, och gick ned 12 kg. då jag sedan inte längre hade någon självdiciplin kvar, förstod jag att mitt beteende hade övergått till en ätstörning. jag hade ingen kontroll och hetsåt mer och mer. jag kände mig finare på utsidan och trivdes med mitt beteende. jag ville vara en bättre människa och jag trodde jag kunde uppnå det genom att bli smalare. idag tvekar jag lite. jag tror att jag kan bli bättre och lyckligare ju smalare jag blir till stor del, men den lilla delen tror att jag bryter ner mig ännu mer.
jag hoppas och tror att jag snart ska mogna och bli frisk från mitt monster. jag hoppas att jag kan klara det när jag väl bestämmer mig för det. men jag har en lång väg kvar att gå. ibland kan jag skymta viljan och livsglädjen. dock är det väldigt sällan, men jag kan fortfarande se det ibland. jag önskar att jag fått mer kärlek och välvilja när jag var barn, kanske är det den stora spegelbilden till min bulimi, kanske inte. men en önskan är bara en önskan och jag som är så långt ifrån optimist man kan komma, ger nu upp inombords.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
idag har jag druckit fyra koppar te med mjölk och ätit en banan.
min uträkning blir då: 8+8+8+8+20+20+20+20+95=207 kcal.
jag är ganska nöjd och satsar på att klara mitt mål. snälla gud, varför kan inte jag få vara smal som alla andra?
gaybloggen
hej! idag mår jag lite bättre, har varit ute och cyklat mycket, och drukit tre koppar te och ätit en banan. jag är så rädd för mat att jag försöker hålla mig undan. hoppas allt är bra med er.
förresten, gå in på gaybloggen.com, han är så himla ball, jag bara älskar honom!
jag vet inte hur man länkar, men : http://gaybloggen.com/2009/june/tavling.html#comment!!
söta amir, (bild tagen från gaybloggen.com)
bulimi
dagens: 2 koppar te+ 6 msk mjölk = 56 kcal.
hoppas ni mår bra och kämpar på med erat så kallade liv.
varje dag är en kamp
att världens mest naturliga sak kan bli så svår att klara av är skrämmande. det jag fruktar allra mest är de ögonblick precis innan jag ska äta. att jag längre inte klarar av denna vardagliga sak skrämmer mig rejält..
det finns många ögonblick och stunder då jag har tid att tänka till. jag isolerar mig just nu från omvärlden och jag håller mig helst borta från allt som har med socialt umgänge att göra. att kliva utanför dörren kräver mycket för att då vet jag att min kontroll över maten tas ifrån mig. jag vet att jag inte blir lika frestad hemma som när jag går ut. att jag hela tiden känner matlukten när jag går förbi restaurangerna på stan och att trappuppgången jämt luktar nylagat är tufft. jag vet inte om jag tycker om min sjukdom eller inte. på ett sätt känner jag att det är min enda fasta punkt i min tillvaro just nu och det gör att jag tycker om den. jag hatar däremot att jag inte har någon kontroll när jag väl får mina attacker. tänk att kunna ha full kontroll hela tiden, att äta den man vill och avstå ifrån det man inte vill. det hade varit det bästa.
min ständiga strävan är att inte äta, att klara mig utan någonting alls. jag tar en dag i taget och försöker skapa min drömkropp. jag vill gå ner i vikt för att jag är tjock. jag tycker det är jobbigt och jag kommer aldrig någonsin kunna acceptera mig själv om jag inte gör det. så det är svaret på frågan om varför jag inte gör någonting åt min äs.
jag har bulimi, vilket är en ätstörning. jag vet att den inte går jämföra med andra ätstörningar, men tänk anorexi. tänk att få ha så stor självdiciplin och kontroll, att inte tappa den, jag vet att anorexi är ett helvete, men det är bulimi också, tro mig. ävern om sjukdomen inte syns likaväl som anorexi pga snabb viktminskning, så är den, tror jag, minst lika jobbig. jag ska inte säga såhär för att jag vet inte hur det är, men jag önskar verkligen att om jag nu måste ha en äs, så kan det väl få vara anorexi!?
jag stöter hela tiden på den förbjudna frukten och frestas. jag är för svag för att stå emot mitt matmonster inom mig, mina röster som säger åt mig vad jag ska göra.
jag är inte värd en enda kalori. jag ska klara detta nu, jag ska visa alla att jag också kan och att jag inte kommer att dö tjock. nu börjar allvaret fetto!
bilden bevisar att perfekta människor finns!
later.
.
idag åt jag ingenting förrän kl 20.00, men då äter jag och måste fortsätta trycka i mig. det är helt sjukt att jag inte bara kan sluta. jag önskar verkligen att jag hade ordentlig diciplin. jag orkar inte ha det såhär mer, varför kan jag inte få dö? jag vill inte mer. jag orkar inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
ATT DET SKA VARA SÅ SVÅRT ATT BESTÄMA SIG? nu ska jag i alla fall göra en bok. tar kort imorgon.
söndag
idag har jag ätit en banan. jag har även tryckt i mig massa tuggummiiiin och vatten. jag är så sjukt sugen idag. jag måste måste måtse hålla mig borta från kalorierna!
FETTO!
hade faktiskt tänkt göra en plan över vad jag får äta, så att jag har full kontroll. jag bestämer helt enkelt vad jag får äta en/två dagar framåt. idag är det torsdag, vilket betyder att fredagen ska bestämmas.
FREDAG 12/6:
vatten.
japp, det är allt. får jag sug efter mat, vilket är ganska vanligt den första dagen på min svält så får jag helt enkelt tänka på att det bara ät "mat-monstret" som vill åt mig, som vill lura mig. för det vet jag ju att det är! tänk på konsekvenserna, att du MÅSTE spy, det spelar ingen roll vad du äter eller hur mycket, men du måste spy efter varje måltid. du måste pressa dig själv till det yttersta och träna tills du inte orkar mer och nästan ramlar ihop. ja, pressa kroppen. vad har man den annars till?
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
tänkte dra lite om vad som äcklar mig mest.
FÖRSTA PLATS:
min jävligt tjocka, feta, äckliga mage. att hela tiden känna sig uppblåst, (såfort man ätit eller druckit) är jobbigt. den ultimata lösningen måste ju helt enkelt vara att inte äta? att jag har fettvalkar på magen och att den är "ojämn". fettet är fel fördelat så att man ser fettklumpar här och var. att hela tiden dra in magen är jobbigt, även om det blivit en vana.
ANDRA:
mina cpfeta armar! jag kan inte skämmas lite nog för mina fettoarmar. det allra jobbigaste är gäddhänget och jag försöker hela tiden sitta bra. jag har lärt mig mina bästa vinklar och går INTE utan långärmad tröja. att visa fläsket skulle ta kål på folk runt omkring.
TREDJE:
låren. jag har världens fetaste lår, det menar jag verkligen. att hela tiden få se dem när man sätter sig, att hela tiden behöva göra sig till när man ska sitta ner är med krävande. jag tänker hela tiden på hur tjocka ben jag har och i vilka vinklar de ser smalast ut i.
pust . tagga morgondagen!!!!!!!!!!
torsdag
tisdag
dagens än sålänge:
3 dl vatten.
BRA !! kom igen.
sluta äta, tjockis.
vågen just nu: 52,7
måndag
dagens:
frukost: 2 dl mjölk, 1 banan
lunch: 2 dl mjölk, 8 russin
middag: 5 dl te med mjölk i, 3 "kex", 1 banan, yoghurt och musli
90+90+90+50+100+105+90+150=765 kcal
fan också. men ändå, jag har inte kräks! bra va?
mår sådär, har fått i mig lite för mycket idag, så det blir definitivt en promenad snart. ja, det är väl det jag har att skriva idag. är jättesugen på mat så jag är ganska bra som inte äter. men ändå, har ätit, fan.
vägen just nu 53,1. HELVETE. sluta äta tjockis! inget onyttigt idag i alla fall, det är bra.
söndag
dagens:
frukost: 2 dl mjölk
lunch: 2 dl mjölk
mellanmål: 8 russin
och tuggummi.
nu ska jag återgå till min tråkiga dag. idag har jag klarat mig relativt bra, imorgon ska bli likadan ungefär.
ha det.
nedstämd
behöver skriva av mig
jag har hetsätit så jävla mycket idag och jag hatar att kräkas. det jag förut tyckte så mycket om har blivit min mardröm. jag har alltid ont i halsen och ständigt torra händer och sår på fingrarna som tar stryk. jag orkar inte mer. jag vill dö. jag vill inte mer. jag pallar inte trycket. kan inte någon komma och hjälpa mig? varför finns det ingen här som tröstar mig och slickar mina sår? jag behöver någon, bara någon.
åh vad jag önskar att alla andra kunde låta mig vara, att behöva vara trevlig och social när man verkligen inte orkar är faktiskt svårt. jag orkar inte se mina vänner ta stryk längre och funderar ofta på att klippa av kontakten helt. undrar om jag skulle orka det. skulle jag palla att leva ensam? bättre ensam och sur än många vänner att såra, inte sant?
jag sitter här och tycker synd om mig själv, det gör jag verklingen. jag vill inte men det är någonting jag gör. jag har ätit så fruktansvärt mycket idag att jag känner mig som världens ballong som snart flyger ut genom fönstret. eller nej, vänta! en ballong av fett kan för fan inte flyga! det krävs flera lastkranar för att få mig och min feta kropp att lyfta. varför kan inte alla få se ut som de vill? tänk att vara nätt, ha platt mage och smala ben + armar. fatta att jag skulle göra vad som helst för att få det! jag skulle verkligen det. jag skulle offra allt i hela världen för att få vara smal, smal och lycklig som alla andra!
smal. smal. smal. smal. smal. åh vad jag vill bli smal. imorgon ska jag inleda min nya hårda och stränga diet! jag ska fanimig klara detta nu. det ska jag ge mig fan på. täpp bara igen det där jävla kakhålet, så ska du nog se att du lyckas och att du också kan bli smal. smal. smal. smal. smal. smal. SMAL!
rubrik saknas, livsglädje också
varför, varför och återigen varför? varför blev det så fel. allt. varför kan jag inte se mig själv i spegeln utan att vilja spy av missnöjdhet? varför kan jag inte få vara smal som alla andra, söt och omtyckt? varför? vad gör jag för fel?
jag önskar jag kunde trivas med mig själv. jag vet att hela min självbild är rubbad och att jag inte ser verkligheten, men varför? någonting måste ha orsakat denna dumma ätstörningen. jag vill bara bli den kvitt. tänka att kunna leva ett normalt liv med underbara vänner och skratta mycket. varför ska man inte få leva sitt liv ifred? varför måste monstret komma varje dag, varje sekund, och försöka förstöra för mig? att det dessutom talar om för mig mig att jag är alldeles för fet och att jag inte är värd livet är jobbigt. jag orkar inte kämpa längre, orkar inte ta mig igenom detta helvetet själv. jag försöker bli bättre, men jag är fast, jag är så jäkla fast i mostrets järngrepp att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
varför ser ingen att jag vill, varför hjälper ingen mig? jag ber om hjälp hela tiden, vill att mina psykologer ska ge mig chansen att bli frisk, men varför tvekar jag? jag vågar inte, jag har sagt det tusen gången om, jag är för feg. varför ska jag behöva ha det såhär? varför kan allt inte bara ta slut? jag är fast, ingjuten och fastspikad. jag tar mig aldrig loss på egen hand. snälla någon, hjälp mig, snälla.
som ett litet barn som söker tröst, vill visa alla runt omkring att allt inte är som det ska. jag är tydlig med min äs och jag har många vänner som vet och bryr sig, varför kan jag då inte visa min tacksamhet? jag är så svag och ledsen hela tiden att jag blir så oerhört självupptagen. vet inte när detta ska sluta, jag önskar bara att det är snart. jag vet att jag inte kan lägga över ansvaret på någon annan, men jag skulle så gärna vilja. skulle så gärna vilja ha någon att lägga all skit och alla beslut på. varför kan ingen se att jag inte orkar, varför kan ingen se att jag faller sönder inifrån? jag blir mindre och mindre för varje dag som går, skyggare och skyggare. kan ingen se att jag inte vill ha det så här ?
min högsta önskan är att någon ser hur dåligt jag mår, jag tror inte att någon faktiskt förstår. jag vill att folk ska tycka synd om mig, hur sorgligt låter inte det? men det är den enda, den absolut enda, uppmärksamhet jag får! jag vill att människor ska få må lika dåligt som mig. ja, det låter kanske egoistiskt, men just nu är den enda jag bryr mig om mig själv, nästan i alla fall. att försöka ta ansvar och bry sig om andra är jobbigt när man faktiskt inte orkar med att vara den man är eller ta hand om sig själv.
hjälp mig på min väg ut från allt svart. jag vet att ingen kan göra det åt mig, men varför klarar ingen att se, varför vill ingen se hur dåligt jag mår? allt jag vill ha är en hjälpande hand.
detta blev väldigt långt och hade ingen röd tråd alls, antingen förstår ni eller så gör ni inte det. men jag har i alla fall fått skriva av mig och avreagerat lite. hoppas ni mår bättre än vad jag gör.
vad gör man egentligen när allt bara är grått och svart?
jag vill, men vågar jag?
Jag ska till bup idag och tror att jag har bestämt mig för att jag ska ta den där himla medicinen i alla fall. Hoppas den kan hjälpa. Jag ska fan i mig klara det nu. Jag vill inte, orkar inte, vill leva som alla andra, inte vara instängd i en tunnel utan slut..
dålig uppdatering
hallå, jag är ledsen för att jag inte uppdaterat dessa dagar, men har mått ganska så dåligt.
inte mår man bättre av att någon dum människa kommenterar att den hatar bloggen och att personen stör sig på sådana som har en ätstörning för att synas. är det så att jag har det för att synas så hade jag väl förfan blottat mig i bloggen, visat vem jag var osv .. ?
jag har denna blogg för att jag mår väldigt dåligt, inte har någon att tala med och för att jag vill försöka få ur mig känslor och ord. jag klarar mig fint utan elaka kommentarer och ber dessa människor sluta besöka min blogg. jag mår verkligen inte bättre av det. tack.
idag har jag inte ätit ett dugg, två dl vatten efter en 6 km springtur är allt jag fått i mig. överväger att gå ut och gå senare. synd att det är så varmt att man knappt kan andas.
tråkigt inlägg, jag vet, men mitt liv är verkligen inte intressant. måste bara rensa tankarna ibland. hoppas alla mår bra och kämpa på därute!!
jag vill dö
Expert på att kräkas
Vatten it is. Imorgon börjar hårdbantningen igen!
